.

En livskamrat och själsfrände. Så skulle jag beskriva Rudi. Rudi var min Border collie som jag levde ihop med i 14 år av mitt liv. Det går inte att med ord uttrycka vad denna hund betydde och fortfarande betyder för mig. En sådan närhet och kärlek trodde jag nästan inte att man kunde känna till ett djur. Han var mitt allt, i ur och skur.

Jag kämpade ganska hårt med honom oxå. Som alla vet så kräver en hund ganska mycket tid, engagemang, stimulering, träning osv. Rudi var exeptionell i det avseendet. Han var i ett enormt behov av fysisk träning (kunde ha gått 1 timmes promenad med honom i raskt tempo och sedan kastat tennisboll i 30 minuter, men ändå ville han ha mer). Dessutom krävde han otroligt mycket mental träning. Denna hund var mycket intelligent. Border collie är ju den mest intelligenta hundrasen enligt alla mätningar, och det bevisade verkligen Rudi. Man kunde prata med honom, han lade huvudet på sne och förstod precis vad man sa- på riktigt!

Att ha en Border collie är som sagt ett heltidsjobb, för att få hunden att må bra. Egentligen ska ju denna hund valla för att få utlopp för sin mentala och fysiska kraft. Eftersom jag inte hade dessa möjligheter med Rudi fick jag se till att han fick sina behov tillgodosedda på andra sätt. Detta krävde mycket av mig, stundtals var jag helt slut. Jag jobbade heltid som idrottslärare, tränade innebandy och friskis 5 dagar i veckan, och tog hand om Rudi. Så såg mitt liv ut. Det kanske låter enformigt eller tråkigt. Det var det aldrig. Så mycket som man fick tillbaka av denna unika, fantastiska varelse.

Alla tyckte om Rudi. Han var den mest lätthanterliga hanhund man kan tänka sig. Till och med aggressiva, ångestbitare till hanhundar gick ihop med Rudi. Hundar som inte ens kunde träffa andra tikar, det säger en del.

Rudis bästa saker i livet var: Bollar, Simma, Springa oavbrutet (valla), Pinnar, Singö, Grisslehamn, Venjan,

Andra hundar, Människor (speciellt matte, hehe). Ingen inbördes ordning.

Denna hund spred så mycket glädje, energi, lycka, kärlek och vänskap.

Så skulle han så gå bort en dag. Detta vill man helst inte tänka på överhuvudtaget när man har ett djur. Men den dagen kommer ju, vare sig man vill eller inte. Han fick dock leva sina sista år ute i Grisslehamn, med andra hundar, människor som alltid hade tid för honom, matte som ofta kom och hälsade på. Detta liv älskade han. Rudi blev 14 år gammal. Hans inre organ gav tillslut upp. Det var som att han visste det när vi skulle åka till veterinären i Ulltuna att "det var slut". Han visste det, kände det på sig, och förstod att det var hans bästa. Trots att man som matte också vet detta, så är det nog det värsta man kan vara med om. Fruktansvärt! Jag grät som ett otröstligt barn när han somnade in, och det sista han gjorde var att slicka mina händer. Denna underbara hund (gråter nu), som nu är en hundängel kommer finnas med mig varje dag i hela mitt liv. Jag känner ofta att han lägger en vakande tass på min axel, nästan varje dag. En själsfrände, för alltid.

Nu ligger Rudi begraven i Grisslehamn, på sin favoritäng. Vid gravstenen ligger det såklart en tennisboll, och ofta blommor.