.

Hej på ER!

Länge sen sist. Ni vet ju att jag är en periodare när det gäller att skriva. Måste ha lust, det bygger ju liksom på det :). Hoppas att ni mår bra såhär i slutet på november...

Dom som känner mig vet att jag brinner för idrott. Det har varit en stor del av mitt liv sedan jag var barn.
Min far och mina två bröder har drillat mig hårt. I simbassängen, på isen, i sporthallen. Jag är glad för det. Jag har blivit ganska tuff, men framförallt har jag tyckt att det har varit så roligt med all sport :)
Jag började spela handboll som 8-åring i klubben Bolton på Södermalm. En fantstiskt rolig sport som jag bara älskar. En flytt till Norrtälje vid 14 års ålder (för att mamma fick jobb här), gjorde att jag tyvärr slutade med denna sport. Några år av fotboll följde. Vid 18 års ålder kom jag in på GIH i Örebro. Vilken dröm det var. Tre år på Gymnastikidrottshögskolan med likasinnande. Ni förstår vad vi hade roligt. Jag yngst i klassen med mina 18, äldst var en kille på 34. Men det blev en sån sammanhållning. Vi gjorde ju allt tillsammans. Vi åkte upp på skidutbildning i Idre, vi vandrade och tältade i Sylarna med minusgrader och snöstrom utanför tältet (jag hade för övrigt halsfluss då också-mindre kul). Vi var på kanothajker, tränade ihop på kvällarna, hade fester... Ja, det var nog mina tre bästa år i livet- på ett sätt. Det gav mig så mycket. Jag formades så oerhört mycket som människa under den här tiden.
Vi tränade mycket, ca tre pass om dagen, minst. Jag började med innebandy, och körde det vid sidan av utbildningen och sedan 11 år framåt. Efter utbildningen började jag jobba som idrottslärare i Norrtälje. Det jobbet (där man är fysiskt aktiv hela dagarna) samt hård träning med innebandy, friskis och svettis, dans mm har nu satt sina spår.


En vanlig dag på jobbet, som idrottslärare. Numer på Bålbroskolan :)


Min kropp är totalt söndertränad. Trisst, men sant! Det här är ju lite av baksidan med idrott. Att man kan  köra på lite för hårt i alldeles för många år (27 år i mitt fall).
Nu finns det inte en chans att jag kan gå max kapacitet längre. Det är fakta, men något som har varit väldigt svårt för mig att acceptera...
Nu får jag gå på friskis och svettis. Det är ungefär vad min kropp klarar av i dagsläget.. Får dock ont av det också, om jag kör för många pass i rad... Jag blir galen!!! Vill ju att kroppen ska fungera och orka som den gjorde när jag var 20 ;).
Nu ser det ut såhär: utslitna ledband i båda fötterna, kronisk inflammation i senfästet runt knäna, benhinneinflammation, begynnande hälseneinflammation....ryggont i perioder...
Ja, ja.... men i övrigt är jag ganska pigg och frisk faktiskt. En riktigt glad skit. Så det så! ;)
Men tänk er för om er kropp börjar säga ifrån. Det gjorde inte jag- och det får jag lida för idag....

Puss på Er!

Ps. Kommer ändå alltid älska sport och träning till den dag jag dör... :)